små ord av stor betydelse

Ensamhet

Kan man ta patent på ensamhet? Eller tävla och vinna pris som den mest ensamma människan i hela världen? Nä, det vore ju helt galet. Fritt fabulerat kan jag tänka mig en otrolig mängd situationer man känner sig ensam i:

- en bar fylld av massor med människor som har kul och ändå vill ingen prata med dig

- i relation fast man har någon att komma hem till

- på jobbet när man inte riktigt hittar rätt social grupp

- när ingen förstår vad man säger fast man talar samma språk

- som ensamstående med fantastiska barn

- när ena delen av sängen står permanent tom

- en fredagkväll när alla par ska va hemma och mysa

- på tunnelbanan när man inte får plats och alla knuffas

- när man glömt bort att lycka bara är små korta ögonblick

- när man öppnar dörren till sitt tomma hem

- när man inte vet vad man ska göra på semester

- att alltid laga mat till en person - sig själv.

Ibland kan det ju vara otroligt skönt att vara ensam men det är nog mest när man befinner sig i helt motsatt situation och skulle behöva några ögonblick att få tänka på sig själv. Det spelar nog ingen roll om man varit ensam i en månad eller i tio år, man känner antagligen lika dant. Skillnaden är kanske bara att den som varit ensam länge inte förväntas ha lika stark ångest och säkert har liksom vant sig vid situationen. Tro mig, så är det inte.

Om någon hade sagt till mig 1994 att de närmaste 13 åren kommer du:

- vakna själv alla vardagar

- göra middag endast till dig själv

- inte ha någon att säga godnatt och godmorgon till

- sitta ensam och kolla på tv alla söndagskvällar

- inte få några barn

- inte ha någon partner att säga jag älskar dig till

- inte få de små orden jag älskar dig av någon vuxen människa en endaste gång

- vakna alla födelsedagar helt själv i lägenheten

- inte veta när du ska ta semester för du ska inte tillbringa den med någon

- inte ha en varm famn att krypa upp i när omvärlden är hård

- inte ha något förhållande.

Tja, hade någon sagt detta till mig 1994 så vet det f*sen om jag hade kännt så stor lust att fortsätta. Jag hade nog skilt mig i alla fall men hade det kännt förhoppningfullt att leva? Nix.

Hopp

Men hopp är det som är bränslet att orka ta sig upp varje morgon. Hoppet att det finns något nytt runt hörnet. Att det kanske kommer någon som kan älska lilla mig. Någon som jag kan slösa all kärlek på. Hoppet om egna barn är också en drivkraft. Näring får jag från alla underbara barn som jag fått följa under uppväxten. Några är vuxna och gifta nu. Några är tonåringar på väg ut i vuxenvärlden. Några mitt i språkets underbara resa där de lär sig nya ord varje dag. Och några har precis kommit till vår stora vida värld. De berikar dagarna för de är så oförstörda. Som en liten kille på tre år sa igår: D, är du min bästa kompis kanske?! Och så lever man vidare på små härliga ögonblick och hoppet om att kanske få bli lycklig mamma en dag. Men för just den delen är tiden knapp.

Hoppet kan också göra en berusad. Jag hade nog ett slag antihopp inför onsdagen när jag skulle göra min stora utmaning. Kanske trodde jag att jag skulle kunna göra ett avslut. Att jag skulle bli förnedrad och känna mig utanför. Men oj, så blev det inte. Istället blev liksom allt så fantastiskt. Och sen gick jag därifrån med lätta fötter som på små moln och hoppet har präglat hela helgen. Nästan bedövat och handlingsförlamat mig. Sakta, sakta så börjar jag dock inse att det antagligen inte är något annat än just ett hopp. Men det är skönt att befinna sig där för en gångs skull. Att få gå på små rosa moln och hoppa till varje gång mobilen piper för det kan ju vara livet som hör av sig. Vardagen gör sig nog påmind snart där ensamheten är ordet som blir större än hoppet men tills dess drömmer jag mig bort bland dessa bilder. Skickar med dem till alla andra som också kan känna sig ensamma och påminner er att inte glömma det lilla och vackra som får oss att hoppas.