Utslagen

Solrosplantan har kämpat och jag har väntat. Och väntat. Vattnat den, tagit in den på natten när det blåst för mycket, pratat med den och givit den näring. För sex veckor sedan kunde jag ana en blomknopp. Och jag har väntat så länge på att få ta den där riktigt fina bilden på årets balkong när solrosen är utslagen. Men den har låtit vänta på sig. I helgen såg jag att den var ungefär till hälften utslagen. Tänkte ta ett kort då men ville ändå vänta... så jag väntade.

Idag är jag hemma och jobbar för jag är snuvig. Tog en paus runt halv tolv för att kolla tillkännagivandet av nobelpriset i medicin/fysiologi. Och vad hände, jo, precis när de säger namnen på pristagarna kommer värsta vindpusten och välter solrosen. Precis som jag befarat. Jag går ut på balkongen för att se om den klarat sig, men nä. Den var utslagen, eller rättare sagt halshuggen. Blomman låg ensam i blomlådan. Dock gav jag mig inte. Jag skulle få till den där bilden i alla fall. Tog en tandpetare och satte provisoriskt tillbaka blomman där den suttit nån minut tidigare. Tur i oturen var väl att jag va hemma så jag hann rädda blomman, som nu sitter fint i en vas inne. Man måste se det positiva i saker och ting.

Gissa vilken balkong som är min?

Lite bilder på solrosen i olika vinklar

Lucktärtorna och vinrankan fick också vara med

Och så här ser den lilla halshuggna solrosen ut i närbild

PS. Det gäller att inte vara för vidskeplig. Jag har pysslat om mina blommor med kärlek varje dag sedan i juni. När jag gjort det har jag tänkt på en speciell person som jag så gärna ville visa balkongen och blommorna för. Även om hösten kommit så har blommorna kämpat så tappert för att behålla sommarkänslan. Allt för att det inte skulle vara för sent för denna speciella person att få se detta. Vägrar att tolka dagens halshuggning som något slut. Vägrar. För vad vore livet och vardagen utan hopp. Kram på er.